There is no alternative [T.I.N.A]

– It’s easy to imagine the end of the world. But you cannot imagine the end of capitalism.

Idag vinkar Göran Greider nyliberalismen adjö, på Aftonbladetet kultur:

“Jag tror att vi lever i slutet av den eran. Jag tror att det är viktigt att säga just det. Vi måste ropa ut det högt – att nu är det de där idéerna om privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar– hela det nyliberala paketet – som är de gamla idéerna. De har testats under en generation i västvärlden. De har inte löst några problem. Tvärtom har de förvärrat de sociala problemen och onödigförklarat människor i en skala som vi inte sett sedan trettiotalet. Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor– om miljö och klimat – och dränkt dem i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.”

För någon månad sedan var jag på en föreläsning med samhällsteoretikern och geografen David Harvey. Han talade om dagens finanskris och frågade sig, precis som alla andra, om nyliberalismen står inför döden.

Harvey gjorde en kort jämförelse med de tidigare större finanskriserna. Under tidigare kriser har det alltid funnits en institutionaliserad ekonomisk debatt som propsade för alternativ. 30-talskrisen hade Keynes och keynesianismen. 70-talskrisen hade Hayek och Friedman med monetarismen och nyliberalismen.

Då fanns det alternativ på ritbordet med idéer om hur kriserna och den framtida ekonomiska politiken skulle angripas. I dag är det ingen som talar om alternativ.

Margaret Thatcher ledde nyliberalismens våldsamma intåg i Storbritannien med sin politiska slogan “There is no alternative”. En slogan med syfte att skapa en föreställning att det inte finns något verkligt alternativ till privatisering, avregleringar och skattesänkningar. Att social utslagning, fattigdom och nödvändig arbetslöshet var den enda vägen ut ur krisen.

Sedan dess har kapitalismen lyckats framställa sig som det enda realistiska ekonomiska systemet.
– It’s easy to imagine the end of the world. An asteroid destroying all life and so on. But you cannot imagine the end of capitalism, sa Slavoj Zizek vid ett tal hos Occupy Wall street.

Fortfarande används ”T.I.N.A” som ett desperat argument för privatisering och social dumpning i länder som infinner sig i kris. Men inte ens marknaden tror på det gamla förfarandet. Frågan är vad som kommer näst. Ett alternativ? En än mer auktoritär nyliberalism?

Göran Greider igen:

 ”Vi lever i slutet av denna nyliberala era. Nu skulle själva språket kunna vända. Traditionalister – det är de som fortfarande naivt tror på detta nyliberala paket. Bakåtsträvare – de som ännu är övertygade om att staten alltid måste dra sig tillbaka och politiken lägga sig i mindre. Nostalgiker – de som talar om privatiseringar som lösningar på arbetslöshet eller bristande välfärd. Konservativa – de som klamrar sig fast vid idén att marknadsmekanismen alltid löser problemen bäst.”

Thatchers “There is no alternative” är kanske det främsta beviset på att någon slags vändning är på gång. Den gamla parollen är en omkastad sanning i två bemärkelser:

1. Det talas inte högt om alternativ till nyliberalism. Istället ser vi en fördjupad kris för var dag.

2. Vi står inför ett kollapsande klimat och tillväxtkapitalismen håller på att få vår planets ekosystem att falla samman.

Så länge vi inte kan acceptera den totalitära nyliberalismen vi ser i Kina. Så länge vi inte kan acceptera att marknaden avsätter demokratiskt valda politiker och tillsätter teknokrater, som i krisens Grekland och Italien. Så länge vi vill föreställa oss en framtid och inte en scen ur senaste undergångsfilm finns det inget alternativ än nyliberalismens död.

Med detta hoppas jag att du är redo att bryta upp med idén att det inte finns något alternativ till kapitalism. Allt är möjligt! Kavla upp skjortärmarna… Vi har inga andra alternativ än att skapa ett jämlikt system och en bättre värld. Jag tänker avsluta detta inlägg med samma uppmaning som Greider genom att citera Joe Hill:

– Sörj inte, Organisera!

Ojämlikhet orsaken till kriser

Den här terminen läser jag Nationalekonomi A. Vi är precis klara med grundkursen i makroekonomi. Det var kul, men ofta frustrerande. Inte en enda minut ägnades till att undersöka hur sociala ojämlikheter och inkomstskillnader påverkar ekonomin. Närmast kom vi med måttet ”BNP per capita”. Ett mått som tyvärr inte säger mycket om den totala efterfrågan när inkomstskillnaderna är stora. Lönearbetare har givetvis en större marginell konsumtionsbenägenhet än höginkomsttagare. Ändå tar modellerna inte hänsyn till klassbegrepp.

Det känns smått olustigt att ta studielån för att helt okritiskt studera ekonomiska modeller som samtidigt visar sig fullständigt värdelösa i verkligheten, utanför klassrummets teoretiska genomgångar. Modeller som varit oförmögna att förutse de stora ekonomiska och finansiella kriserna. Inte nog med att teorin är okritisk. I undervisningen bjuds det inte på ett enda seminarium. Inga gruppövningar. Inga diskussioner.

Jag studerar till journalist. När jag är klar förväntas jag att kritisk granska det ekonomipolitiska spelet. Hur nyttigt är det egentligen att läsa nationalekonomi utan någon som helst ekonomikritik? Som hungrig student är det tungt att behöva ta in ekonomikritiken utanför skolans timmar (det verkar minst sagt tradigt att behöva läsa Kapitalet på egen hand).

Men miströsta ej. Marx kristeori verkar få sällskap av allt fler nationalekonomer. Inte minst från Internationella Valutafonden.

Roger Mörtvik skriver på TCOs blogg utredarna.nu:

”Varje ekonomisk modell som leder till allt för stora sociala och ekonomiska klyftor är dömd till kriser.

Det kunde ha varit Karl Marx som påstod detta. Men just i detta fall råkar det vara budskapet från några av världens ledande ekonomer.

En av dem, professor Michael Kumhof, från Internationella Valutafonden, IMF, har med några kollegor visat att kraftigt ökande inkomstskillnader i hög grad leder till stor skuldsättning bland hushållen och förebådar djupa ekonomiska kriser.”

Enligt Kumhofs teoretiska krismodell består ekonomin av två separata grupper, den övre inkomstgruppen (investerare) samt under- och medelklassen (arbetare). Visst känns det här i alla fall ytligt bekant?

Kumhof visar empiriska likheter mellan 30-talskrisen och finanskrisen 2007. Båda kriserna föranleddes av kraftiga ökningar i inkomstskillnader. Lägre löner ökar arbetares efterfrågan på kredit för att upprätthålla sin levnadsstandard. Samtidigt ökar utbudet av krediter lika mycket då investerare letar efter avkastning för sitt ackumulerade kapital. Arbetare försöker alltså kompensera inkomstminskningen genom att låna tillbaka det kapital som den övre inkomstgruppen lagt vantarna på.

Detta leder till en överhettad kreditmarknad, fastighetsbubblor, finanskris, ekonomisk kris, bankakuter, åtstramning, budgetsanering och till följd skyhög arbetslöshet. Ja, vi har hört den historien tidigare.

Roger Mörtvik sammanfattar:

“En av Kumhofs poänger var att i tider när löntagarnas förhandlingsstyrka går ned resulterar detta i allt lägre löneökningar och större inkomstskillnader. Detta leder till svårigheter att upprätthålla samma relativa konsumtionsnivå, vilket i sin tur leder till att hushåll med låga och medelinkomster i allt högre grad tvingas skuldsätta sig för att upprätthålla sin konsumtionsnivå. Kumhofs slutsats var att det bästa sättet att förhindra finansiella kriser är att stärka löntagarnas förhandlingsposition mot arbetsgivarna.”

En sådan här rapport får knappast något genomslag i den ekonomiska politiken på egen hand. Men när krisen svider och politisk oro växer finns det ett utrymme för förändring. Då blir kritiken livsviktig. Vi har redan uthärdat två världskrig och åtskilliga humanitära katastrofer i krisernas spår.

Det känns som att den nationalekonomiska teorin står inför ytterligare ett paradigmskifte. Förhoppningsvis tar ekonomi- och systemkritiken ett större utrymme än den auktoritära nyliberalismen (som präglat 70-, 80- och 90-talet samt är på uppgång i dag i Kina). Förhoppningsvis lyfts krav på ökad jämlikhet och demokrati. Men i vilka rum ska vi diskutera de här idéerna?

Frågan är när och hur den ekonomiska kritiken ska ta plats i våra institutioner? Där kritiska och av näringslivet oberoende studenter kan föra ett samtal om det ekonomiska systemet. Det är sorgligt att taket för kritiken verkar vara högre på IMF än i våra egna universitet.

Fler nationalekonomer som lyckas överträffa sig själva:

Michael Kumhof, IMF:
Förhindra finansiella kriser genom att stärka arbetarnas förhandlingsposition mot arbetsköparna

Joseph Stiglitz, fd chefekonom på världsbanken:
Om felaktiga antaganden i de moderna makroekonomiska modellerna och bristen av mått på ojämlikhet i modellerna.

Nauriel Roubini aka Dr Doom:
Any economic model that does not properly address inequality will eventually face a crisis of legitimacy.

Tomas Franzén, fd riksgäldsdirektör/vice riksbankschef:
Företagens avkastningskrav har skapat krisen